Om gravplundring och stulna arkeologiska föremål

Vi delar en värld där det fysiska avståndet länder emellan krymper, jämte en mer utvecklad teknologi. Information av alla olika slag kan globalt införskaffas med en enorm hastighet. Varje gång vi som konsumenter handlar varor som är importerade är frågan om dess ursprung närvarande genom att import och export av varor är strikt reglerad av lagar och paragrafer. Dessa lagar och paragrafer verkar dock inte vara applicerbara när det kommer till införskaffande av arkeologiska föremål.

Idag väcks sällan frågan kring ett föremål och dess proveniens. Vid försäljning av arkeologiska föremål verkar proveniens till stor del sakna legitimitet. Varför kan man undra? Vi som älskar äldre och antika föremål är uppenbarligen inte lika överens om hanterandet och betydelsen av föremål och dess ursprung.

Kunskap kring bevarande aspekter är av stor betydelse för ett lands historia och identitet. Ändå är lagstiftandet av arkeologiska föremål inte lika tydligt som vid export och import av andra varor. Ökad global medvetenhet om enskilda länders identitet bör höra till en obligatorisk allmän kunskap. Genom att öka kunskapen kring bevarande ökar vår delaktighet i världens kulturarv.

Magnus Fiskesjö påpekar i sin artikel från år 2003, att införskaffa arkeologiska föremål som saknar proveniens är att bidra till en ökad illegal handel. En handelstrafik som berövar viktiga föremål sitt kulturella sammanhang och bidrar till en, vad Fiskesjö kallar, plundringskarusell. Fiskesjö hävdar att denna typ av plundring medför oåterkalleliga skador och förödelse där det sker.

Kring detta resonerar även Staffan Lundén, i sin artikel från år 2003, tar upp frågan. Det gäller hur Wang Chuzhis grav i Kina, som blev plundrad år 1994, en grav som hade varit orörd i nästan tusen år. Lundén tar upp hur gravplundrarna, i jakt på viktiga kulturföremål, förstörde och lemlästade ovärderliga delar av gravplatsen. Lundén sätter denna typ av plundring i direkt relation till vår förlust av en ökad nationell kultur kunskap. Han menar att arkeologiska fynd verkar som viktigt källmaterial, vilket leder till kunskap och förståelse av en kultur och dess historiska sammanhang. Vidare för Lundén resonemanget kring hur dessa föremål sedermera saluförs hos antikhandlare och genom auktionshus världen över. Och på detta sätt menar han att föremålens kulturella sammanhang går förlorad.

Lundén menar också att Auktionshusen bidrar till denna typ av nationell kulturell plundring genom att visa hur de kan få till en försäljning genom att ange en något förvrängd bakgrund till objektet. Genom att Auktionshusen uppger att föremålet i fråga har funnits exempelvis i svensk ägo de senaste 50 åren, eller att det kommer från en privat samling rättfärdigar de

föremålets försäljning. Staffan Lundén beskriver i sin artikel att vid en närmare granskning kan man lätt finna bevis för detta Auktionshusförfarande.

David Gill och Christopher Chippendale har undersökt detta ämne och menar att upp till 90 % av de arkeologiska föremål som säljs på de internationella auktionerna saknar information om proveniens helt och hållet. Det flesta av dem har stulits och smugglats från deras ursprungsplatser.

Kathryn Walker Tubb och Neil Brodie tar i sin artikel från 2001 upp problematiken kring de två begreppen bevarande och förstörelse av kulturbärande föremål. De bearbetar de consensus som råder kring problematiken och de fokuserar på hur det hela inlindas i en gråzon som ofta handel utnyttjar i sina syften. På ett intressant sätt delar de upp detta fält i två kategorier. Det ena kategorin avser hur arkeologiska objekt katalogiseras och omhändertas hos museer, för att sedan göras åtkomliga för besökare. Den andra kategorin tar upp det enskilda arkeologiska föremålet, vilket inte ingår i en strukturerad och kontrollerad samling. Vad som händer i den senare kategorin är inte riktigt kartlagt. Troligen, hävdar författarna, så saluförs objekten på den öppna marknaden. I deras artikel nämns till exempel fallet med Jerome Eisenberg i England som har förvandlat handlandet med arkeologiska föremål till en enorm marknad. Köparen kan genom Eisenberg handla arkeologiska föremål för en blygsam summa pengar - ofta billigare än vad det kostar att köpa en kopia av ett åtråvärt föremål. Majoriteten av de föremål som Eisenberg säljer saknar proveniens och med största sannolikhet är alla smugglade.

Walker Tubb och Brodie hävdar att parallellt med starkare marknadskrafter som styr försäljningen av arkeologiska föremål bryts föremålen också snabbare ned. De refererar till arkeologen Norman, vilken redan 1990 hävdade att 80 % av alla arkeologiska fynd som fanns på marknaden saknade laglig proveniens och kunde alltså konstateras vara stulna och smugglade från deras ursprungsplatser.

Kännedomen och kunskap om den illegala aspekten när det gäller att sälja arkeologiska objekt utan proveniens finns över hela världen. Men kännedomen verkar ignoreras eftersom den lukrativa aspekten är övervägande.

Marknaden med antikviteter av olika karaktär omsätter varje år enorma belopp. Utöver att vara illegal utnyttjar denna handel den ekonomiska obalansen som råder i världen. Från fattiga länder smugglas och exporteras arkeologiska föremål. Från länder där den enskilda människan, i val mellan mat och etik känner sig tvungen att prioritera överlevande framför allt annat.

Men likväl som privata säljare har skändat fattiga länder har också många museer fyllt sina utställningssalar med föremål vilka är resultatet av ett kolonialt maktmissbruk. Museerna rättfärdigar detta genom olika bortförklaringar. Till exempel att institutioner är bättre

lämpade att ta hand om och vårda dessa föremål, eller att dem införskaffande föremålen för länge sedan och att det därigenom skulle bli väldigt komplicerat att gå till botten med ägandefrågan och ett eventuell återlämnande.

I min mening är handel med kulturföremål som saknar proveniens inte försvarbar även om det sker genom en institution. Museer, institutioner är liksom privata handlare en förlängning av det västerländska tankesättet: vi har en inbyggd idé om hur vi vet bättre än andra, mindre framgångsrika länder. Hellen Herscher tar också upp detta i sin artikel från 1998, i vilken hon berör debatten kring hur frågan kring själva ägandet av det kulturella arvet borde intensifieras. Hon menar att kulturella föremål borde återlämnas till sina ursprungsländer för det är där de hör hemma och det är där de fyller sin funktion. Hon menar dock att det är svårt att hantera den juridiska frågan, vilken är uppdelad i olika kategorier, bland annat genom begrepp som ”kulturell egendom” och ”kulturell skatt”.

”Kulturell egendom” handlar om föremål som varit dokumenterade innan de försvann från sitt ursprungsland, exempelvis delar av arkitektoniska verk. Inbegripna i denna kategori är också föremål som är direkt tagna från museer eller privata samlingar. Detta fält är mycket mer transparant till sin karaktär än andra områden kring denna fråga och Herscher hävdar att det har skett en del framgångar inom denna kategori. Den andra kategorin handlar om återlämnandet av antikviteter som nyligen försvunnit och tidigare varit okända. Utöver dessa två kategorier diskuterar Herscher kring en mindre grupp som har åkallat en del uppmärksamhet genom att föremålen, rent juridisk, inte behöver återlämnas. Kring denna kategori och den andra kategorin, ovannämnd, kretsar debatten kring emotionella och historiska och etiska värderingar.

Herscher avslutar sin artikel med att betona vikten av att museer tar sitt ansvar i denna fråga och att de föregår med gott exempel genom att spela en central och normgivande roll i återlämnandet av viktiga kulturella föremål.

Som tidigare nämnd, ett av de vanligaste argumenten man möter vid ifrågasättandet av handel med arkeologiska föremål, är att museerna bör ta hand om kulturföremål för att de är bättre beskyddare och kulturförmedlare, genom att de kan garanterar föremålens säkerhet och bevarande på ett bättre sätt än andra.

Efter 20 år som verksam konservator kan jag med fog säga att det finns många föremål som förvaras i museer och som inte är omhändertagna på ett lämpligt sätt på grund av museer bristande kunskap och erfarenhet. Jag hävdar bestämt utifrån detta att en institution inte nödvändigtvis är en bättre garant för säkerhet och välbevarandet av ett föremål.

Är det inte lätt att sitta i Sverige och leka moralpredikan, utan att egentligen känna till vår hänsynslösa och vår stöldbenägna historia? Vem säger till exempel att Arcimboldos målning Vertumnun, vilken hänger på Skokloster slott, är donerad av en privat person och inte enbart

en stöld från Prag under det 30-åriga kriget? Och varför säger just den personen så? Vilka ekonomiska och politiska intressen är det den personen företräder?

Det krävs inte en Einstein för att förstå att den politiska och national ekonomiska strukturen i ett land direkt påverkar konstens härkomst, dess tillkomst, säkerhet och bevarande.

Det finns ett flertal exempel som visar att länder som är i krig plundras och berövas från sitt kulturella arv på ett omfattande och systematiskt sätt. Under de senaste decennier har vi beskådat detta i mellanöstern, under Gulfkriget, i Irak, i Afghanistan med flera. Många Museer har plundrats från sina samlingar. Museet i Kabul verkar ha förlorat upp till 70 % av sina föremål. Neil Brodie tar bland annat upp detta i sin artikel från 2003 och menar att denna plundring har skett med våld och i några fall har människor även mödats för att komma åt kulturföremål.

Neil Brodie förmedlar i sin artikel en klar bild över hur detta händer och tar upp flera aspekter som är mycket viktiga i detta sammanhang. De riktlinjer som finns i Unesco konventionen följs till exempel inte upp och betydelsen av att skydda och respektera kulturarvet skiljer sig därigenom länder emellan. Genom otydlighet och kryphål i lagstiftningen kan den illegala handeln fortsätta. Det finns en konvention som avser att skydda det kulturella arvet hos länder som är i krig oavsett om länderna har skrivit under den eller inte. Tyvärr verkar den sakna kraft för att den skall vara verksam nog. Hr den allmänna kultur politiken och synen på hur lagstiftningen bör utformas hamnar långt ned på den allmänna politiska agendan världen över. En positiv sak i det hela är dock att flera museer i världen är i gång med att författa ett program som ämnar återlämna föremål till de respektive ägare där man tydligt vet att föremål har stulits ifrån, till exempel konstverk av olika slag som beslagtagits från judarna under andra världskriget.

Ett annat förslag som bearbetas är även att det skall betalas en blygsam summa för varje återfunnet kulturföremål. Detta är dock, vilket Neil Brodie återger, en möjlighet som inte är fri från nackdelar och som man bör undersöka vidare. Att gränskontrollerna måste förbättras är ju en självklarhet. Idag är fortfarande den illegala marknaden med antikviteter och arkeologiska föremål en enormt lukrativ marknad. Vilket Staffan Lundén och Leif Häggström beskriver i sin artikel. Enbart handel med grekiska, romerska, egyptiska och föremål från främre orienten omsätter mellan 200-300 miljoner dollar per år. Det är svindlade belopp som kan tysta många samveten och inför vilka många ögon kan blunda.

Konst och kulturella plundringar förekommer ofta i länder som är i kris, där politisk och ekonomisikt instabilitet råder. Men det förekommer också i mer välbärgade länder som i Italien, där handeln med de Apuliska vaserna har varit omfattande under de senaste 20 år.

Plundring och smuggling sker även i rika länder som i Sverige, exempelvis i Västergötland 1996. Försäljning av kulturföremål som saknar proveniens lika så. Det finns flera

antikhandlare som livnär sig på det, samt flera nationella och internationella auktionshus. Alla är medvetna att det finns många olagliga moment och oetiska aspekter som är förknippade med det, men på grund att lagstiftningen inte jämställer detta brott med andra typ av allvarliga brott kan detta fortsätta.

Om man tittar lite närmare på hur juridiken fungerar kring handel med kulturföremål, kan man konstatera att de nationella lagarna som finns för att förhindra handel med kulturföremål som saknar proveniens är otillräckliga. De flesta stater förbjuder export av kulturföremål men inte importen.

Clément konventionen från 1995 och Unesco konventionen finns till för att på ett globalt sätt förhindra handel med kulturföremål som saknar legal proveniens. I Unesco konventionen kan dessutom olika länder ingå avtal med andra medlemsstater. Men på grund av att exportländerna och importländer har olika intresse i frågan har dessa åtgärder inte nått stor framgång. Italien, Spanien, Portugal och Grekland har ingått Unesco avtalet och man kan betrakta alla dem som exportländer. Sverige har inte ingått i detta avtal. Motiveringen kan man finna i artikel 7, där det nämns att tullen har ingen praktisk möjlighet att övervaka denna typ av införsel. I artikel 9 tar man även upp registreringsskyldighet och kommersen kring antikviteter. Regeringens motivering att detta skulle kräva en kontrollapparat som är så pass omfattande att detta inte är önskvärt. Enligt mig besynnerliga motiveringar med tanke på att Sverige är ett av de länder i världen som har en av de mer utvecklade och verkställande kontrollstrukturer.

Jag anser att det är av största betydelse att frågan när det gäller kontroll och lagstiftning kring illegal handeln med kulturföremål bör tas upp på den politiska agendan. Det är viktigt för oss alla att dela en värld där varje land är i kontakt med sin historia och sina kulturhistoriska rötter. Att beröva olika länder delar av dess kulturella arv är att utarma världen och inte enbart det enskilda landet. Viktiga kulturföremål rövas bort ifrån sina sammanhang där de är ämnade att fylla en viktig funktion, för att istället fylla en annan funktion någon annanstans. Pengar verkar styra funktionsutbytet och hos den privata köparen är funktionen ofta knuten till status. Köparen uppenbarligen är beredd att hoppa över många etiska gränser för att bli bekräftad som kunnig konst och kultur älskare. Om lagen vore tydligare, mer engagerad och konsekvent, skulle detta reflekteras även hos köparen, som skulle exponeras för en prestige förlust genom att införskaffa illegala föremål.

Likaväl som miljöfrågor omdebatteras kollektivt, borde kulturarvet bli ett mer allmänt diskuterat problem. En förändring måste ske, och jag tror att det måste komma i första hand ifrån att varje land har en utökad respekt och kontroll över sitt kulturella arv. Som tidigare nämnt är problematiken knuten till en juridisk aspekt och enskilda värderingar.

Men ansvaret ligger inte enbart i lagen, utan i var och ens medvetenhet. Enbart genom att sluta att köpa arkeologiska föremål som saknar proveniens kan man lamslå plundrandet och

smugglandet. Detta gäller också andra områden som sträcker sig utanför handel med arkeologiska föremål och som delar samma problematik – nämligen när det gäller stulna målningar. Mycket har åstadkommits hittills för att skydda det kulturella arvet, inte minst genom dedikerade människor som har insett vikten i denna fråga, men det finns, minst sagt, mycket kvar att göra.

Utökad medvetenhet och kunskap över all förstörelse som illegal handel med arkeologiska föremål innebär bör granskas av media. Problematiken är marginaliserad och handhavandet av kulturella föremål borde till större del offentliggöras.

Restaurering av konst

restaureringsuppdrag konst

Härmed skall jag presentera restaureringen av Amphion, som har varit ett intressant, stundvis tungt och väldigt spännande uppdrag. Restaureringsprocessen har pågått till och från under ca 4 år och det har berikat mig som konsthistoriker och som konservator.

Vill gärna inleda med att kort berätta om själva föremålet och lite historik kring den.

På Gustav III:s födelsedag, den 26 januari år 1778, hade en opera med namnet Amphion pemiär.

Amphion var en grekisk halvgud, som sågs som kulturbärare och kulturspridare. I operan jämställdes dem varandra. Samma år stod lustfartyget Amphion färdig byggd vid Djurgårdvarvet i Stockolm. Den var ritad av Chapman och inredd för en kung vars ambition var att gå i solkungen Ludvig den XIV spår. Hans lustfartyg skulle återspegla skönhet och prakt: en skonert, 33 meter lång, 6,7 meter bred riklig ornamenterad bland annat av skulptören Pehr Jung och kunde ha en besättning upp till 150

man, och tänkt att användas vid Mälaren, för kortare seglatser, då vid öppen sjö var hon närmast sjöoduglig.

Redan under första resan från Karlskrona till Stockholm tröttnade kungen på strapatserna och valde att ta sig fram till Drottningholms slott landsvägen. Trots det förblev Amphion Gustav III : ögonsten och tjänade kungen främst som residens och kansli under kriget mot ryssland 1788-1790.

RESTAURERINGSUPPDRAGET

Under hösten 2002 fick jag av Sjöhistoriska museet uppdraget att restaurera Amphions akterspegeln.

Det är viktigt att närma sig ett konstverk med respekt för det livet objektet har levt, såsom med människor i allmänhet! Ett föremål har rätt att åldras men det är vårt ansvar att inte låta det förfalla.

Frågan hur ett föremål har sett ut från början finns alltid med, likaså om den har tidigare varit skadad eller restaurerats. Amphion hade levt ett hårt liv och restaurerats åtminstone en gång tidigare, år1938.

Teknisk tidskrift från 1938 beskriver akterspegelsfärg som” bleknande blå”- Däremot källor från 1700-talet porträtterar Amphion som ”en mäktig uppenbarelse till sjöss” utseendet med den klara blå färgen kunde synas från långt håll vilket utgjorde en fara för kungens själv!

Så: Hur hade akterspegeln sett ut från början? I arbetsplaneringsskede blev det viktigt att först och främst få svar på denna fråga.

Amphions akterspegeln under färganalys

Givet informationen jag hade fått kring restaureringen som hade gjorts under 1938, det jag hade framför mig var alltså inte original färg, motsvarade inte

hur akterspegeln hade sett ut en gång i tiden. Nu var den definitivt Bleknande blå.

Riksantikvarieämbetet tillkallades för att analysera färgskiktet på Amhions akterspegeln, som vid denna tidpunkt började likna en patient: små bitar av färgskiktet plockades bort med tunna vassa skalpeller och försiktigt lades i små behållare, vilka märktes upp för vidare färganalys.

Väntan på svar kändes lång, men till slut den kom: Amphions 1700-tals beskrivning var nog korrekt: akterspegel hade en gång i tiden sett klar blå ut. I färgsiktet finns Berliner blått också kallad Preusiskt blått ,som började tillverkas först kring 1720.

Från år1786, alltså 8 år efter Amphion byggdes, finns det ett räknespak för inköp av just Berliner blått. Kan tänkas att detta blev första restaurering eller ommålning av akterspegeln.

Stratigrafin visar inte mindre än 6 olika färgskikt, bl.a. blyvitt och syntetiskt ultramarin som med största sannolikhet ditmålades 1827.

Övermålningarna utförda under 1900-talet avlägsnade jag, centimeter för centimeter, och fram kom en mycket vacker blå färg som återger hur akterspegeln kan ha sett ut en gång i tiden.

Min syn på konservering

Jag vill i korthet berätta om min syn på konservering & restaurering och de kriterier och principer inom vilka alla val och tillvägagångsätt har gjorts: Att bevara originalitet på objektet har varit det viktigaste. Att skilja nya ingrepp från vad som hör till original likaså.

Reversibilitet är en viktig princip och etisk begrepp att utgå ifrån: viktigt att tänka att allt det vi konservatorer idag tillägger en annan konservator om kanske 100 år, kommer kanske att behöva ta bort.

2006 blev det dags att restaurera Amphion kajutan.

Kungens egen salong, utsmyckad i ren gustaviansk anda med förgyllda pilastrar.

Dekorerade väggar och målningar i lanterninen.

Gustav III hade som ambition att föra Sverige på den europeiska kartan och hans prägel på konstnärslivet har lämnat ett arv som fortfarande lever. Hans egen salong på sjön skulle inte vara undermålig det. Detta kände jag när jag för första gången kom in i kajutan.

konstmålning

Att bevara detta arv, var för mig ett spännande och mäktig uppgift.

Lim, mycket lim, en liten spruta var det första insats för att rädda original förgyllningen på pilastrarna. Lim igen för att rädda färgskiktet på de 6 st. då anonyma oljemålningar som finns upp i lanterninen.

Smutsen och den gulnad fernissan togs bort från de fyra oljemålningar som representerar de 4 elementen, jorden ,vatten , elden och vinden.

De ursprungliga färgerna blev synliga igen, som nu i sin klarhet och lätthet vidareförmedlade betraktaren den ursprungliga 1700-tals känsla. Arbetet i lanterninen krävde balanssinne, det gällde att säkra färgskiktet, faktisk balanserande på en stege.

Amphions hemlighet

I kajutan var det tyst, bra miljö för total koncentration. Jag tittade på dessa pannåer och tänkte att dem var mycket vackra, så eleganta……så ovanliga…..och så mycket guld!

Medan jag rengjorde pannåerna i lanterninen fick jag en förnimmelse av att jag hade sett någonting som liknade de i tekniken, i sättet att måla. Under rengöring kom fler detaljer fram. Och så stilen …

Högdagrarna var målade med guld… vad hade jag sett detta förr? Så mindes jag: ju, några år innan kom jag i kontakt med två målningar som tydligen hade utförts på 1700-talet för Gustav III: s opera. Bland bilder av de målningar jag har restaurerat hittade jag dem. Likheterna var stora, påfallande stora.

Samma elegans, samma detaljer utförda med guld, samma tidsperiod! Efter flera undersökningar och i samarbete med dr. Hans Soop en klar tanke och ett namn mognade fram, nämligen att dessa målningar har med största sannolighet målats av Jakob Mörk, som var verksam för Konungen Gustav III under sista delen av 1700-talet och har gått till historien som dekormålare.

restaurering av konst

Utfördes av den franske konstnären

konservering av tavla

A lady taking tea utfördes av den franske konstnären Jean Simeón Chardin år 1753.

Målningen utgör ett porträtt av en dam sittande vid ett rött bord i färden med att avnjuta sitt te. Scenens motiv, interiörens spartanska inredning och lugna färgskalan inger en känsla av fridfull stillhet. Chardin har fångat den avporträtterade i en stund av avskildhet hon gestaltar på ett intill ceremoniellt sätt. Ur koppen och den glaserade tekannan placerad intill bordskanten, stiger ångan flygtid och ogripbar till motsats av hennes avbildning kännetecknad av en statisk monumentalitet. Ur betraktaren synvinkel, gestalten känns nära dock av fjärmad, insvept i sin egen värld av inre tankar och reflektioner.

Mästaren av subtila effekter, Chardin har i detta konstverk, skapat kontraster och illusoriska effekter i syftet att framhäva målningens inre mening, tematiska innehåll och egenskaper. På så sätt bordets röda färg kontrasterar med flyt mot den ljusgråa nyansen i rummets bakgrund, kvinnans mörka schal mot den ljusa dräkten, stolens framställning serverad betraktaren genom ett avvikande perspektiv vägleder dennes öga in i bilden.

Verket förmedlar känsla av ordning och balans så kännetecknande för Chardins tid och upplysningstidens anda, en serie visuella välorkestrerade koordinater dock brutna av kontrasterande detaljer, som bordslådan, skildrat halvöppen. Ett intressant inslag som väcker nyfikenhet, som skapar oordning i ordning utöver, som tillför en dikotomisk prägel till kompositionen.

innehållsmässiga och kompositionella frågor som finns i målningen och förståelse av Chardins tankeprocess finner sitt svar främst i konstnärens samtida kulturella och filosofiska kontext, en tid då stora förändringar ägde rum. Inom filosofin, matematik och medicin pågick det en intensiv aktivitet. Man undersökte, ifrågasatte de givna normer och försökte finna svar till tidigare obesvarade frågor.

Om målningen konstkritikern Baxandall definierar de kulturella kopplingarna mellan Chardin i egenskap av konstnär, Isac Newton och Locke som samtida filosofer. Deras tankar vävde samman konst och filosofi, var banbrytande och bidrog till att forma 1700-talets stil i litteraturen och bildkonsten. Chardin också var påverkad av renässans måleriet, särskilt av Tizian och Veronese, för vilka var ljus som medel och klarhet i bilden av stor betydelse.

Chardin

A Lady taking tea

Photo: The Hunterian Museum and Art Gallery, University of Glasgow 2015,

Collections catalogue number GLAHA 43512

Olja på duk 81.0 x 99.0 cm.

Konsten då och idag

Frågan om vad konst är och vad den är till har varit närvarande i alla tider, hos individen såsom inom samhällets värderingar.
Under antikens Grekland kosten formades i ljuset av de rådande estetiska och filosofiska ideal, vars koder och visuella språk konstruerades och sanktionerades av den samtida intellektuella och politiska eliten, och konsten bekläddes rollen att representera och vidareförmedla till betraktare skönheten och fulländningen. Beskådandet av skönheten förde dygden till individen, återspeglade den gudomliga och gränslösa godheten och det oförsonliga ilska gudarnas vrede betecknades av. Till Mimesis, konstens metafysiska dimension och väsende, attribuerades den handledande kraften att överföra till åskådaren moraliska egenskaper.
Konstbegreppet under Antiken Grekland kallades techne, ett ord som associeras till teknik. Konsten var en produkt man förkunnade genom idelig praktik, övning. Man skilde upphovsmakaren från den lärde, nämligen filosofen som dikterade kriterierna för objektens egenskaper och innehåll. Konsten under antikens Rom kallades istället ars, begåvning. Konsten var syntesen av en teoretisk och filosofisk världsbild, förvandlad genom konstnären till visuella upplevelser menade att förena betraktaren till de högre idealen, men också till sina samtida, genom bilder av vardagen, av individen i samspel med sin omgivning.
Konstens funktion har genom tiden bytt skepnad i takt med de samhälleliga förändringar i övrigt, då konstens uttryck har konsekvent formats utifrån värderingar som funnit sina rötter i den samtida kontexten. Den politiska och religiösa makten har nyttjat konsten som ett verktyg till att fostra medborgarna, och i detta sammanhang frågan om hur bildvärlden påverkar människan och massorna idag gör sig påmind. Den allnärvarande visuella stimulans som omgärdar oss, genom teve och internet påverkar våra sinnen, formar vår föreställningsvärld, utkristalliserar vår smak och leder till nya tankeprocesser.
Nya konstlade behov genereras utifrån nya estetiska koder som förmedlas oss medialt med oavbrutet intensitet, och som alltför ofta anammas av individen ograverade. Fortfarande kan man uppleva diskrepansen mellan den normgivande politiska eliten som anger ton till det konstnärliga livet.

Med vänlig hälsning
Anna Bronzoni Catellani